Förutfattade meningar eller en bister verklighet?

Själv hade jag inga plågoandar som förföljde mig under min tid i skolan. Jag var inte den som gav mig på andra för att själv må bra. Visst har jag retat en och annan men inte till den grad att det kan klassas som mobbning. Inte heller sträckte jag ut en hjälpande hand till dom som var hårt utsatta, utan gjorde som så många andra under skoltiden och blundade för problemen. Idag när jag tänker tillbaka på åren i skolan kan jag inte låta bli att undra hur det gått för dom som hade det svårt. Dom som inte var självklara på alla fester – dom som hela tiden var tvungna att leva med oron om glåpord och förnedring.

Grupperingen sker på tidigt stadium?

En del 12-åringar är sminkade och bär moderiktiga kläder, medans andra har rosa/vit velour dress med Bamse drickandes dunderhonung broderat på magen. Kommer det i högstadiet vara velour flickan som tar för sig och gör allt för att synas? Försvarar inget av det, men att vara ”mainstream” idag verkar knappt existera.

En del väljer slöjd andra media eller kanske språk. Borde införas ”Tro på mig själv” ett tillval som stärker individens självförtroende. Genomför detta så kanske många andra kommer förstå att Dunderhonung är coolt.

Underbar sång av en fantastisk artist:
Bara ett barn

Klicka på bilden för att beställa skivan!

Tack!