Vissa dagar vore önskvärt att stanna kvar hemma i tv-soffan & bara mysa med familjen hela dagen lång. Felix min äldsta son var idag väldigt trött och sliten vid väckning – åtgärd blev ett par timmar extra hemma,  innan det var dags att bege sig till förskolan.

Väl där känner jag hur han riktigt klamrar sig fast vid min midja, men har svårt att urskilja om han är ledsen eller om det är den numera latenta förkylningen som snörvlar. Jag sätter mig ner och möter honom med blicken – stackarn är redan nu söndergråten & vill verkligen inte att jag ska lämna honom. Det är nu som rollspelet börjar på allvar. Lärarna gör vad dom kan för att få honom på bättre tankar, jag gör allt jag kan för att bända bort hans små söta fingrar från mina lår.

Hur lätt är det i denna situation att bara vända sig om och gå?

Efter många pussar & kramar samt en del mutor i form av: – Du får ett nytt  tv-spel av pappa imorgon…..puss puss, var jag då på väg till arbetet med en sorgsen min över hela ansiktet.

 Tack och lov gick det desto bättre på lillgrabbens dagis idag. Väl inne hördes dom ljuva tonerna av alla ungar sjungandes: Ja må hon leva….

Detta på dagis mina vänner betyder – glass!

Tack!